Reflektioner kring allmänhetens acceptans för läraryrkets komplexitet?

Med kaffekoppen i handen sitter jag denna morgon och läser olika blogginlägg. Jag fastnar vid Magnus Blixt inlägg “Om läraryrkets status och humlan som ändå flög”. Inlägget avslutas:

Om medvetenheten om läraryrkets oerhörda komplexitet blev allmänt känd skulle statusen utan tvekan närma sig de nivåer som samhället skulle tjäna på att den hade. Lönen skulle också vara i paritet med uppdragets ansvar och komplexitet. Hur svårt kan det vara?”

Jag tänker att det här är en oerhört intressant diskussion som i sig är komplex och har många olika bottnar. Spontant tänker jag att det inte än överallt finns en allmän acceptans kring att läraryrket både är och bör vara ett komplext uppdrag. Denna tanke baserar jag på att många kommer med förslag på vad som behöver ändras i skolan som en slags generell lösning utan att ha i åtanke hur detta påverkar andra faktorer som i sin tur då också behöver förändras på olika sätt och i sin tur påverkar annat. Vi som arbetar i skolan känner ju till att det mesta i skolan hör ihop på ett eller annat sätt och olika beslut påverkar också saker man ofta minst kunde ana i förväg och än mindre om man inte har god inblick i dagens skola. Ofta hör jag kommentarer som “det är väl bara att” och “om vi bara ändrar det här” så ska allt lösa sig istället för att lyssna till lärarna.

Bara en sådan sak som att skapa goda undervisningrelationer till eleverna (givetvis näst intill alltid genom god undervisning men ibland även utanför undervisningssituationerna) är en komplex fråga i sig och ändock bara en beståndsdel i lärarens arbete. Den goda undervisningen leder alltså till goda relationer i ett slags växelspel. Avgörande är alltså hur vi kan få ihop likheten i ekvationen, med god effekt. Det går som bekant inte bara att slänga in vad som helst i ekvationens vänstra led utan att något händer i höger led.

Att läsa och tolka läroplanen är ett komplext arbete i sig. Att synliggöra och förklara komplexa skrivningar ur läroplanen för elever och föräldrar i daglig praktik är en del av uppdraget. Att ta flera hundra moraliskt signifikanta belsut per arbetsdag och samtidigt kunna gå rakryggad och veta vad man baserat sina beslut på vid närmre reflektion gör inte vem som helst i en handvändning. Att låta alla elever med likheter och olikheter utvecklas tillsammans är i sig komplext, särskilt om vi lägger till tanken på kommunikationen med alla föräldrar med deras likheter och olikheter också förväntas fungera bra inom samma kontext.

Utöver allt detta har läraryrket utvecklats från ett ensamarbete till ett gemensamt arbete där kollegor ska samarbeta kring elevernas utveckling (tack och lov). Ibland debatteras detta på bland annat Twitter och människor sorteras som traditionalister och progressivister men visst är det så att båda parterna är välkomna på festen? Gäller det föräldrar och elever bör väl också lärare få ha olikheter och om inte lärarna accepterar detta, varför ska då föräldrar, elever och samhället göra det?

 

Vilket värde har komplexiteten?

Skolan åläggs ett stort ansvar av allmänheten, kanske inte alltid medvetet av varje individ. Skolan är till för att utveckla elevernas kunskaper och värden både som individ men också ur ett långsiktigt perspektiv som ett framtida demokratiskt kollektiv, några som ska förvalta och utveckla vår framtid. Värdet av komplexiteten ligger som jag ser det främst i att likheter och olikheter kommer kunna leva sida vid sida och berika varandras liv på olika sätt och där varje individ är redo att förvalta och bidra.

Alternativet till detta är att skolan inte är skulle vara komplex. Vad skulle detta innebära för eleven, föräldrarna och samhället? Har vi någonsin råd att ta bort det ansvaret från skolan oavsett om vi tänker hur det skulle påverka nutid eller framtid?

En svårare fråga är (om vi nu inser värdet i en komplex skola) vem som ansvarar för att synliggöra skolans komplexitet för allmänheten och arbetar för samhällets acceptans och förtroende när det gäller denna? En väg till acceptans, vad gäller att skolans uppdrag är komplext, är givetvis goda resultat (kunskaper och värden) generellt i skolan. Där har vi förskollärare, lärare, fritidspedagoger, rektorer naturligtvis ett stort ansvar. Behörighet/legitimation är en självklarhet i detta arbete. Hur vi kan lyckas med det är i sig en diskussion men helt klart behövs en acceptans för varandras likheter och olikheter. Förutsättningarna för uppdraget är en viktig faktor för goda resultat. Detta är i sig ytterligare ett bevis för att olika faktorer i skolan hör ihop och med flera bottnar. En annan faktor jag tror är enormt viktig är en “acceptans på politisk nivå” för det komplexa i uppdraget, både som grund för beslut och uttalat till allmänheten. Frågor på detaljnivå lämnas till de med kunskapen, lärarna.

Säkerligen finns flera viktiga faktorer men överlägset viktigast är att vi har bra lärare som har bra förutsättningar. Det är vara barn och framtiden vi arbetar för. 

Annonser