En cykel av frustration och kunskapsluckor?

Under de år jag arbetat som lärare har jag, då och då, hamnat i ett läge när känslan att allt jag tidigare vetat och kunnat inte är värt lika mycket då nya perspektiv har uppenbarat sig. Dessa nya perspektiv, som ibland gällt detaljer i yrket (t.ex. hur man kan inleda en lektion) och ibland större frågor (t.ex. hur läroplanen ska tolkas), visar på ett tomrum i min egen kunskap som jag känner jag måste fylla för att “ha tillräcklig (eller acceptabel?) överblick” över åtminstone de centrala delarna av mitt yrke. Behovet av att utföra ett bra jobb känner alla lärare igen. Jag har funderat många gånger över detta och insett att de stunder då jag känner att jag har en komplett överblick inte riktigt existerar, åtminstone inte i samförstånd med alla andra lärare, samtidigt. Kanske är detta, osäkerheten, en av lärandets naturlagar? Det som stimulerar många lärare att lära mer? Fast det kan också vara stundtals frustrerande för mig som lärare.

Ibland talas om omedveten okunskap/inkompetens. Då vet man inte vad som finns att lära och är inte medveten om tomrummet, det man saknar. I dessa situationer kan jag inte heller tänka mig att man känner sig frustrerad över situationen då man som sagt inte är medveten om sin okunskap. Snarare tror jag man kan känna sig tillfreds vilket kan vara på både gott och ont. I detta tillstånd behövs något för att medvetandegöra, ett slags bränsle till ökad kunskap. Jag tänker att det är i kontaktytorna mellan oss lärare (och andra professioner i skolan) det bränslet kan skapas. Men det är naturligtvis inte lätt och friktionsfritt och kanske inte kan vara det heller alla gånger? Kanske krävs ett tydligare, öppet och samtidigt mer källkritiskt förhållningssätt hos oss alla för det?

När sedan medvetenheten om den egna okunskapen uppenbarar sig (kanske genom att man ökat sin kunskap i ämnet på något sätt) infinner sig också frustrationen över att man vet så lite om det man vill veta något om. Då försöker man täppa till tomrummet genom att lära sig det som saknas. Så småningom känns det som att man har bättre grepp om helheten av fenomenet/ämnet, dock aldrig fullständigt. Sedan börjar det om. Min känsla är att det är en cykel, något att acceptera.

Jag tänker att ju mer man vet om något och ju mer medvetet man arbetar för att undvika den (farliga?) omedvetna okunskapen desto lättare kommer man över den och blir medveten om det tomrum man har. Att arbeta för att aldrig slå sig till ro, på något sätt. Kanske kan denna cykel betraktas som något det gäller att hålla igång och där bränslet behövs för att klara att snabbt hjälpa varandra bli medvetna om sitt eget tomrum? En förutsättning för att alla ska kunna arbeta med tomrummen är bland annat bra strukturer i organisationen, så vi kan hjälpa varandra och möjliggöra samtal kring de svåra frågorna, de som inte är friktionsfria.

Något som ytterligare kan späda på frustrationen över tomrummen är att skolan är en sådan komplex verksamhet som innefattar så otroligt många variabler att ta hänsyn till som lärare. En sak att tänka på då är att alla behöver hjälp, både på grund av arbetsinsatsen som krävs för att lära sig något men också på grund av att självförtroendet, kortsiktigt, kan få sig en törn (med ökad frustration som följd) när man blir medveten om hur mycket det finns att lära som lärare.

Handlingar ger orden substans

Uttryck bland oss vuxna i skolans värld kan ibland kännas störande när de används i verksamheten utan bakomliggande tyngd, idé eller plan. Ibland kan jag fundera på om de används för att dölja ett tillstånd skolan befinner sig i eller om syftet är att ändra tillståndet med hjälp av uttrycket? Vem som jobbar i skolans värld har inte hört uttrycken:

“Vi ska ha högt till tak”

“Vi behöver ett öppet klimat”

“Alla ska våga”


Jag menar inte att något är fel på uttrycken men det jag vill fokusera på är att uttrycken också måste ha substans för att ha ett värde i skolan. Det bli inte högt till tak bara för att man säger det. Man måste visa det öppna klimatet genom handling(ar). Om alla ska våga måste vi genom handlingarna ge goda förutsättningar för det. Likaså med taket.

Det är inte enbart ett lätt arbete men vem har påstått att det ska vara det? Det krävs medvetet arbete för det och ett bra ledarskap. När substansen bakom orden finns där händer något. Handlingarna får en otrolig tyngd och trygghet infinner sig. Jag har en känsla att behovet att använda uttrycken inte finns kvar då.